Kvällspromenad med Bea - The dog
Det blir en väldans massa kort känner jag och kanske inte så innehållsrika inlägg. Jag vet jag borde skärpa mig. Men just nu njuter jag verkligen bara av att vara. Men kanske kan komma någon tanke ändå. Igår i bilen lyssnade jag och morbror på senaste skivan från Youth - Livets ord och ena strofen gick "Vi bekänner dig Jesus som herre i våra liv". Och tanken kom - Vad innebär det egentligen att bekänna Jesus som Herre i ens liv? Vad blir konsekvenserna av det? Lilla jag som vandrar omkring i Stockholm och i skogarna här på jorden, skulle jag erkänna någon annan som Herre i mitt liv? Vad då, är det inte jag som är centrum här på jorden, jag menar är det inte jag som är centrum i mitt eget liv? Det är väl det man tar avstånd från när man erkänner någon annan som herre i ens liv, Jesus. När man står och lovsjunger (oftast är det så i mitt fall) så är många texter att Jesus är Herre. Det innebär ju egentligen att ta ett steg ner från plattformen och överlämna den till Jesus, att lämna centrum och fokus till Jesus istället för att självförverkliga mig själv eller låta allt kretsa kring mig. Det är han ju lätt värd. Har tänkt på det de sista två veckorna då det har predikats och blivit mer påminnd om påsken och korset. Alltså, Jesus lät sig verkligen plågas till döds! Han lät sig bli spottad på, piskad så det revs upp stora köttsår, en krona av törnen trycktes ner på hans huvud, han blev hånad på många slags vis och till sist blev han fastspikad på ett kors. Ville han? Nja, han ville helst att Gud skulle låta honom undgå det, MEN han gjorde det ändå, för DIN skull. Det är en svindlande tanke tycker jag. Jag blir tårögd och tjock i halsen bara jag tänker på det. Och vad gör vi/jag? Jo jag är hellre Herre i mitt eget liv än låter Jesus som dog för mig ta den platsen. Jag kommer nog aldrig förstå hela innebörden, men jag förstår att det är stort. Vem skulle göra det frivilligt om inte Gud själv, som älskar så mycket och vars kärlek är oändlig.