Life as I know it...

Det blir en väldans massa kort känner jag och kanske inte så innehållsrika inlägg. Jag vet jag borde skärpa mig. Men just nu njuter jag verkligen bara av att vara. Men kanske kan komma någon tanke ändå. Igår i bilen lyssnade jag och morbror på senaste skivan från Youth - Livets ord och ena strofen gick "Vi bekänner dig Jesus som herre i våra liv". Och tanken kom - Vad innebär det egentligen att bekänna Jesus som Herre i ens liv? Vad blir konsekvenserna av det? Lilla jag som vandrar omkring i Stockholm och i skogarna här på jorden, skulle jag erkänna någon annan som Herre i mitt liv? Vad då, är det inte jag som är centrum här på jorden, jag menar är det inte jag som är centrum i mitt eget liv? Det är väl det man tar avstånd från när man erkänner någon annan som herre i ens liv, Jesus. När man står och lovsjunger (oftast är det så i mitt fall) så är många texter att Jesus är Herre. Det innebär ju egentligen att ta ett steg ner från plattformen och överlämna den till Jesus, att lämna centrum och fokus till Jesus istället för att självförverkliga mig själv eller låta allt kretsa kring mig. Det är han ju lätt värd. Har tänkt på det de sista två veckorna då det har predikats och blivit mer påminnd om påsken och korset. Alltså, Jesus lät sig verkligen plågas till döds! Han lät sig bli spottad på, piskad så det revs upp stora köttsår, en krona av törnen trycktes ner på hans huvud, han blev hånad på många slags vis och till sist blev han fastspikad på ett kors. Ville han? Nja, han ville helst att Gud skulle låta honom undgå det, MEN han gjorde det ändå, för DIN skull. Det är en svindlande tanke tycker jag. Jag blir tårögd och tjock i halsen bara jag tänker på det. Och vad gör vi/jag? Jo jag är hellre Herre i mitt eget liv än låter Jesus som dog för mig ta den platsen. Jag kommer nog aldrig förstå hela innebörden, men jag förstår att det är stort. Vem skulle göra det frivilligt om inte Gud själv, som älskar så mycket och vars kärlek är oändlig.

It is friday, the good friday!

Jag ska strax bege mig ut i solen och hoppas innerligt att bryggan är lugn och ledig så man kan plugga lite. Men först en tanke som slog mig. Facebook är ett läskigt kommunikationssätt. Jag bestämde mig för att inte logga in på några dagar, det blev bara tre och jag ska inte förklara bort varför jag skulle göra det. I alla fall, 10 nya eventinbjudningar, på 3 dagar!! Tänk om det hade tagit en månad innan jag loggade in och såg dom. Alltså, jag är ju precis likadan egentligen. Och om man skulle vilja få tag i en person då kollar man om personen är online eller så skrivs det något i loggen. Okej det kanske inte är en big deal men det slog mig bara så där nu när jag inte vart så aktiv som vanligtvis. Nej nu blev det ännu mer uppenbart att jag borde ta avstånd från det.

Jag trodde att det skulle vara lika lätt att deklarera som vanligt men icke! Det va en massa papper och tillägg som skulle fixas i år. Allt gå grund av försäljningen av min lägenhet (som jag förövrigt saknar nu, balkongen..). Men nu är det klappat och klart, och rätt ifyllt hoppas jag. Ännu flera steg in i vuxenvärlden.

Det är påskvecka och mycket tankar strömmar genom min hjärna. De bollar fram och tillbaka, ut och in genom huvudet. Vart ska man börja? 

Morgonkaffet är precis uppdrucket, ur högtalarna flödar sköna country/bluegrass vibes och det är strax dags att ta tag i dagens bestyr:

Ibland är tröttheten bara så påtaglig att man inte riktigt förmår sig göra något. Jag vill inte ens tänka på hur andra har det, som småbarnsföräldrar, eller människor som klättrar på karriärsstegen. Hur orkar man? Egentligen finns det vissa saker jag verkligen borde göra, men istället för att fokusera på skoluppgifterna som ska skrivas blir det istället kurslitteratur i soffan jag har här på kontoret och en kopp kaffe. Då gör man ju viktiga saker också. Man måste få tillåta sig att göra så, och bara acceptera att man är trött också. Kan tänka mig att det kan vara en fara i dagens samhälle, att man kör på för fullt och inte lyssnar till sin kropp. Men som biskop David sa förra veckan när han var här och undervisade, SOV, gå och lägg dig på kvällarna. Det är inte alltid det är så enkelt, men kanske borde man passa på dom kvällar man kan? Det är väl ett steg på rätt väg kan jag tycka.

Borde egentligen släckt lampan för ett par timmar sedan. Men har lite svårt att stänga av musiken som flödar ur högtalarna, det är laddat.

Jag försöker smälta och ta in tre dagars fantastisk undervisning, Guds närvaro, och funderar över hur det ska få sig i uttryck framöver. Jag tror inte att jag någon gång tidigare träffat en man som handlat/levt efter det han predikat. Det kommer idéer hit och dit och längtan efter att leva helt och hållet som man vill/säger/predikar. Att leva ett värdigt liv - a life woth living - leva värdigt gentemot Jesus.

Ända sedan städdagen vi hade i kyrkan i lördags, då det städades och rengjordes i varenda litet skrymsle, så har min förväntan vuxit. En förväntan och längtan efter att få se ännu mer av Guds rike och hans storhet. Idag började New Wine ledarkonferens, och vilken start! Kyrkan var nästintill fullsatt med ledare från hela sverige och även finland. Pang på med en gång, det kändes i luften att människor kom dit med en förväntan, inte bara jag.

Vissa perioder kommer jag verkligen ur fas att skriva.. Ibland känner jag att jag inte vill dela med mig av min vardag av olika anledningar, ibland skulle det ofta stå att jag gjorde mer eller mindra samma saker.. Hur kul skulle det vara att läsa?