Vad ska krävas egentligen
Jag såg en reklam på tunnelbanan idag och det fick mig att tänka på en grej. För att man ska förstå kan jag ju berätta vad den handlade om. Efter att SD kommit in i riksdagen så har det ju blivit en oerhörd uppståndelse kring rasism och det känns som väldigt många visar att de tar avstånd från det just nu. Att det är viktigt att man visar vart man står, viktigare att visa nu än innan. Personligen kan jag tycka att det är lite löjligt att man inte tänker på att kämpa mot rasism tidigare. I alla fall, i reklamen visade en grupp kristna på att de kämpar mot rasism. Så nu är det okej att stå upp för att man är kristen och visa att man kämpar för rättvisa eller vad det handlar om för frågor. Inte ska det väl bli en stor uppståndelse i samhället för att man ska våga gå ut med och visa på vad man tror? Hänger ni med på vad jag menar, eller är det bara jag som förstår vad jag menar.. haha.. (det brukar ofta vara så) Anyway.. jag tycker det är lite sjukt att det ska krävas sånt innan man står upp för sin tro och visar det. Det borde väl vara en självklarhet egentligen..
En tanke som väcktes på tuben på väg hem..
Destination: Örebro-Stockholm
Då va man hemma i storstaden igen efter tre dagar i Örebro. Jag måste säga att jag är helt slut. Det har vart långa dagar med mycket undervisning och umgänge. Sen ska man försöka smälta och låta undervisningen få landa också..
Det är kul att få träffa alla som pluggar, in real life så att säga. Det är annat än när man ser varandra över videokonferens.
Hösten har verkligen kommit med kylan. Igår morse gick jag för att köpa frukost i Örebro. Bitande kyla, men oh så uppfriskande. Jag passade på att ta en liten promenad eftersom pressbyrån inte hade öppnat.
Som sagt, en fantastiskt frisk och vacker morgon. Morgonen blev inte direkt sämre när jag gick in och köpte min frukost. Mannen som stod i kassan va så välkomnande och trevlig. Hälsade glatt godmorgon och var verkligen hjälpsam och gjorde det bästa av att min frukost skulle bli så god som möjligt (nej det va inte för att han var säljare, eftersom jag fick det till ett bättre pris, och nej jag är inte blåögd). Det märks när en person tycker det är kul att jobba och träffa människor, och kanske är det lättare på ett mindre stället där det inte är människor som springer ut och in hela tiden. Kanske ligger det något i hur ens beteende är tillbaka till personen som står i kassan? Det är ju en utmaning att vara trevlig och glad mot en person som biter av en och är sur i sin framtoning.
När jag kommer tillbaka till stan, kliver av tåget och traskar mot något ställe där jag kan köpa mig något litet att äta innan kvällens möte bestämmer jag mig för att gå till 7eleven. Först tvekade jag eftersom jag och en vän satt där i lördags kväll och pratade över en kopp the. "Tänk om kassören känner igen mig". Men ganska snabbt slogs jag av tanken "för det första, vad gör det? för det andra, han har haft massa kunder sedan dess så varför skulle han känna igen mig?". In traskar jag trött och hungrig, tar det jag vill ha och betalar till personen i kassan (det va inte han), men då tittar den andra kassören (som jobbade) upp och säger "så du är här igen" varav jag blev helt paff. Stockholm verkar inte direkt stort, eller så hade jag och min vän ett intressant samtal som han hade lyssnat på.. Who knows? Tyckte att det var lite kul i alla fall. Jag kommer ju från ett ställe där man känner igen och hälsar på var och varannan person när man går till ICA. Kan tycka att det är skönt att det inte är helt anonymitet i storstaden.
Nu ska här pluggas lite..
The Way
Not my will, but Your
Indescribable
Hösten går i rasande fart, det är nästan mitten av oktober. Jag har min första lediga helg på denna termin, det är riktigt skönt faktiskt. Men jag har sovit på tok för länge dessa två dagar. Dessa dagar går åt till plugg, skriva uppgifter och läsa. Men det går i en låångsam takt, vilket är skönt. När man är ledig behöver det väl inte gå i rasande fart? Jag är sugen på att åka till söder och ta en promenad, kanske kommer iväg om en stund.
För en vecka sen åkte vi till London, eller imorgon är det en vecka sen. Två riktigt fina dagar tillsammans med underbara vänner. Två dagar som fylldes av kaffe, avkoppling och fotografering i parker, buckingham palace, fascination av människor, överlåtenhet, tillbedjan, gemenskap, kärlek, närvaro, inspiration.. jag skulle kunna hålla på ett bra tag till. Vi hade helt enkelt två riktigt bra dagar. Väldigt lite sömn, men det var det värt. Och det va första gången som jag tillbringade en natt och försökte sova på ett flygplats golv. Stenhårt och iskallt..
När jag nu sitter och tittar ut genom mitt fönster förundras jag över alla vackra färger. Vilken underbar natur, tänk att man får uppleva sånt, att man får SE sånt. Då väcks en annan tanke, hur underbar och stor är inte Gud om jag tycker att naturen är så vacker. Naturen som Gud har skapat, alla färger han skapat, årstiderna. Det är helt sjukt egentligen att allt fungerar som det gör. Tänk hur kroppen är uppbyggd.. Den är inte direkt bara ihopslängd, jag kan inte jättemycket om hur kroppen fungerar, jag kan inte riktigt sätta mig in i och förstå hur allt hänger ihop. Men jag förstår och vet en del, och det räcker för att jag ska förstå att det är något stort bakom kroppen och skapelsen. Jag bara fascineras av Guds storhet..
Jag gillar denna serie av Loui Giglio... 5 korta delar.. Indescribable 1-5